Jaa, i vissa lägen är jag riktigt fjantig och bara larvar mig. I andra lägen däremot så sitter jag tyst som en mus och bara skäms. Jag vet inte om det går att förklara hur misslyckad man känner sig när så många är emot en för att man inte går till skolan. Man blir avvisad på något sätt. Det gör ingenting bättre.

Finns det någonting jag verkligen verkligen hatar så är det att prata allvar. Via sms eller nån chattsida går väl an, men face to face eller i telefon funkar bara inte. Om nån ringer och vill prata allvar med mig så svarar jag inte. Vill nån prata allvar med mig blir jag knallröd i ansiktet, vill sjunka ner genom jorden och bara springa därifrån, men jag står kvar och känner att jag vill gråta.

Varför tar jag upp det här? Det är väl inge kul att läsa om massa depp? Nej, såklart inte. Men jag vet att det finns fler som tycker att skolan är extremt jobbig. Så fort man hamnar efter så blir man rädd för att gå till skolan, inte för att nån är elak, utan man har bara ångest över att träffa lärarna, möta deras blickar, svara på deras frågor och skämmas ihjäl inför resten av klassen. Jag är helt enkelt livrädd för att få underkänt på ett prov, därför vågar jag inte gå till skolan för att jag har inte pluggat... alls.

Sen är det ju det där med att ställa om dygnet. Min dygnsrytm ligger så att jag vaknar vid 1 på dan och går och lägger mig vid 3-4. Det är svårt som in i helvette att vända om igen, det blir bara värre och värre för varje dag! Någon som känner igen sig i det här?

Foto: Rebecka Hansson

Redigering: Josefine Hellgren (Jag)