När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.

Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!