Visst ser det härligt ut? Visst ser det ut som om vi uppskattar varje sekund? Jag gjorde det inte. Jag ska berätta varför.

 

På pricken en vecka innan vi åkte började jag få ont i nedre magen. Jag tänkte att antingen så är det livmodern eller urinblåsan. Det gjorde inte ont när jag kissade men efteråt. Wow. Jag låg på golvet och grät tyst hemma hos Rasmus, ville inte störa, ville inte oroa. Jag berättade lite försiktigt för Rasmus att jag hade obehagskänslor långt efter att jag kissat och ont precis i slutet av toabesöket.  

 

Jag gick på måndagen till vårdcentralen med mitt urin i en glasburk. Natten innan satt jag i den isolerade tvättstugan och ringde 1177. Klockan var över 2 och jag var trött. Jag fick vänta i en halvtimme innan en finlandssvensk kvinna trött pratade med mig. Då hade jag tagit reda på saker på internet (dumt, trodde liksom för en en stund att det var livmoderscancer) och förstått att det är urinblåsan eller urinröret. Det gör ont. Ont som fan. Det hade jag vetat hela helgen. Precis när blåsan tömde sig var det som om en taggtråd sakta slets ut ur mig. 

 

På vårdcentralen träffade jag en gammal danskompis i receptionen, lustigt nog var det en lättnad. Det fanns någon där som jag visste vem det var. Pga tidigare fobier för allt som har med sjukhus att göra var jag livrädd, inte fobirädd, men livrädd. Alltså snäppet under. 

Med ett fånigt icke äkta leende gick jag och satte mig på en stol med mitt kiss i väskan och leendet försvann sakta. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Som en ond obehaglig diffus känsla. 

 

Jag fick lämna ifrån mig glasburken och efter en stund fick jag träffa en läkare med runda svarta glasögon. Han trodde att det kunde vara Uretrit, antingen bakteriell eller ... kronisk. Dö tänkte jag. Fan tänkte jag också. Jag vill inte mer låg som en tanke i bakhuvet hela tiden. Jag fick nån medicin utskrivet som skulle hålla eventuella bakterier på plats och inte sprida sig tills odligen blev klar. 

 

Det blev inte bättre. Jag drack tranbärsjuice efter tranbärsjuice. Vattenglas efter vattenglas. Låg i badet och krystade ut kisset efter att det blivit värre när jag hade kissat.. För det var enda gången jag fick känna en halv sekund att lättnad. Men det gjorde också att jag började blöda. 

 

 

Under resan 

Dagarna gick och sen gick planet. Jag mådde bra den morgonen, mådde bra på planet, mådde hyffsat när jag la mig. På morgonen kunde jag inte äta frukost, jag följde inte ens med ner till restaurangen. Jag låg i badkaret och krystade och grät. Jag skickade sms efter sms till Rasmus som vid det laget började bli orolig på riktigt. "Ring vårdupplysningen nu, jag pratade med dem nyss och de vill prata med dig, det är bättre". Jag pratade länge och plötlsigt kom pappa in i badbyxorna. Såg frågande på mig. Jag hade berättat om den eventuella uretriten för famliljen och han visste att jag hade ont den morgonen. 

 

Kvinnan jag pratade med lät nästan rädd, men bestämd. "Du måste åka till en klinik idag. Det kan sprida sig. Och vilken hemsk läkare som påstår att en så ung tjej har uretrit. Det är en hemsk sjukdom och den diagnosen ställer man inte efter tre dagar med symptom. Du har urinvägsinfektion!" Urinvägsinfektion, wow, här har jag gått och trott att det är kronsikt, jag har läst på som fan och så är det en infektion, som går att få bot på. 

 

Det hade gått 8 dagar sen första symptomen så vi skulle inte få försäkringspengar för förstörd semester. Det hade gått en dag för mycket. EN. Men jag ville ha någon jag kunde förklara mina symptom för. Jag vill inte göra mitt yttersta för att förklara för en läkare som inte kunde engelska och sen skulle det bli fel och åka till ett stort sjukhus gjorde mig så rädd att jag höll på att börja gråta. 

 

Vi hittade en klinik med en svensk kvinna som jobbade där som tolk för skandinaver. Jag fick göra ett urinprov. Fort gick det. Tusen frågor ställdes till mig. Och när färgerna på stickan som läkaren hade lagt över kissburken började komma fick jag först ett nickande svar till mina frågande blickar. Jag fick det läkaren sa där vid burken översatt: "Det är så oerhört infekterat. Det innehåller mycket blod och det måste ha gjort så ont för dig. Hur har du kunnat leva? Hur har du stått ut? En hel vecka med dessa smärtor, den här megainfektionen...". Jag bara stirrade. Megainfektion.

Smärtstillande och penicillin. 5 dagar. Inget bad i pool eller hav (funkar), inte gå till stranden (visst, okej), inga promenader längre än 5 kilometer (småpromenader gjorde inget), inte ha sex(ingen risk) och inte dricka alkohol (tråkigt med läsk och vatten men jag ska inte klaga). "Får jag sola?" Det fick jag, då var jag nöjd. 

 

Det tog två dygn, sen var alla symptom borta. TVÅ JÄVLA YNKLIGA DYGN! Varför är sveriges vård så mesig? Varför ska jag få bakteriehämmande medicin som inte skulle få nåt att försvinna istället för riktig skit?

Tre dagar skulle man vänta från att man fått sina symptom stod det på 1177s hemsida om det var nåt med urinblåsan. Det kan ju gå över. JA MEN DET KAN OCKSÅ BLI VÄRRE!

 

Jag fick en duglig semester. Jag fick inte bada förrän sista dagen eller dricka vin eller gå härliga promenader, men jag fick min sol. Och jag blev av med skiten. Jag fick komma på återbesök samma dag som Sahara-stormen. Mer om den senare. Allt var borta. Ingen infektion kvar. YES!!! 

 

När jag kom hem hade jag fått brev av läkaren på vårdcentralen.

Det brevet fick jag när jag kommit hem. 

Hurra! för att det redan var borta. Tänk om jag varit tvungen att lida (för ja, jag led) i 2,5 vecka från första symptomdagen. Det hade ingen klarat med de smärtorna. Tacka vettja Gran Canaria -semestern!