I torsdags hade jag ont i halsen hela dan, framåt eftermiddagen fick jag ont i uvet och kände mig sjuk, men jag tog mig i kragen och åkte till stan för att fika med Becka ändå. För jag behövde verkligen prata med henne. Påvägen hem ville jag dö. Jag mådde så dåligt att jag trodde att jag skulle svimma. På morgonen hade jag återigen bara ont i halsen. Men samma där, jag mådde sämre och sämre. Jag var bombsäker på att jag hade feber, men det är ju inte direkt nåt man går runt och säger till alla. För man kan ju faktiskt inte veta till 100% om man inte tagit tempen.  Jag bestämde mig för att åka hem innan sista lektionen. Det gjorde jag rätt i. När jag kom hem hade jag 38,3. Och febern bara rusade uppåt under kvällen. Som max hade jag 39,2, och då var jag livrädd. Jag har inte haft så hög feber på flera år. Jag frös men var kokhet. Huvudet och nacken gjorde så ont att jag inte kunde ligga på något bekvämt sätt alls. När jag efter många timmar somnade så drömde jag mardrömmar, vilket jag inte gjort sen i våras. Vaknade upp på lördagen med 38,8. Lyckligtvis gick febern ner mer och mer under hela dag. Så nu är det helt borta. 

Men halsen gör fortfarande förjävligt ont. Alltid ska det ju vara något liksom...