Morgonen efter att jag blivit rånad så låg jag i sängen. Kunde inte äta. Inte le. Ingenting, jag var i ena sekunden helt tom och i andra bara forsade tårarna och det kändes som hela kroppen tränga sig ut genom sig själv på nåt vis. Men på ett sätt hade jag tur. Vi hade tur. Rånaren hade lika gärna kunnat ha en pistol i handen, eller en kniv. Jag hade kunnat försvinna. Madde hade kunnat försvinna. Pappa hade kunnat försvinna. Eller bara skadat oss. Men vi alla överlevde nåt som inte hände. Det enda fysiska var det gigantiska märket på min arm av väskremmen.