Under turen med Ariel fick vi en extra passagerare i några timmar, ingen mindre än herr Duva. Hur ballt är inte det? Man kunde klappa den lilla krabaten! Vi gav honom mat, men inget verkade godare än träet på båten. Konstig sak det där. Diana tröttnade tillslut på allt skit som vi fick skälja bort en gång var 5e minut. Så hon hällde en hink med vatten vid stackarns fötter. Det gillades inte, så våran "piratpapegojja" flög sin väg mot nya mål.