När all glädje är borta
Skrivet: 2013-01-14 | 16:33:00
-Jag vet varken vad jag har gjort eller vad jag ska göra åt det... Men en sak är säker, jag accepterar inte att någon är arg på mig för något jag inte gjort.
För några dagar sedan hände nånting som jag fortfarande inte kan förstå. Det kan ha blivit ett missförstånd, från båda sidor, vad vet jag? Men det missförståndet kostade mig all min fotoglädje. Varför fotografera när någon uppenbarligen tycker så illa om mig och om mitt största försök någonsin mot målet att bli en tvättäkta fotograf?
Fotografin är inte längre en hobby, det är något som för mig framåt i livet, den lilla ljusstrimman som får hela min vardag att lysa upp. Utan min kamera och mina bilder hade jag inte varit den jag är idag, det kanske låter klyschigt, men det är precis så det ligger till!
Jag tycker dock inte att det är superkul att sitta med halvtaskiga bilder från en fest, evenemang eller med andra oplanerade foton. Om ni bara visste hur mycket jobb det ligger bakom varje bild... Jag orkar helt enkelt inte alltid! Inte bara orkar föresten, jag har inte tid. Hade man lagt alla mina oklara skoluppgifter på en hög så skulle den högen nästan nå taket. Så varför måste jag fixa alla bilder? Jo, för att jag vill vara stolt över det jag lägger ut på nätet, jag måste få ut det bästa av alla bilder för att ens vilja lägga ut dom.
Under en lång tid har jag varit den snälla och aldrig tagit betalt, jag tar inte betalt nu heller så länge inte någon anställer mig. Tyvärr ser folk mitt fotograferanade som en självklarhet för att jag älskar det så ofantligt mycket. Men för varje gång någon "lånar" en bild på facebook etc. utan att ens nämna mitt namn så slocknar lite av den där ljusstrimman. Det är otroligt sällan jag ens får ett tack faktiskt. När jag nu blev anklagad för saker och blev uthängd i en "debatt" om vad som räknas som fotograf så försvann ljuset helt. Det har varit kolsvart sedan dess....
Fotobranchen är löjligt tuff, och det vet jag mycket väl om. Jag kommer inte ge mig förrän jag nått mitt mål och den här händelsen ska inte få förstöra drömmen om att nå det målet, jag måste bara hitta något att tända ljusstrimman med igen.
I inlägget nedanför detta så kan ni se vad jag har fått höra bland kommentarerna.
Jag försöker att inte ta åt mig eller bry mig om det som står skrivet, men det är svårt, trust me. (Det står även en hel del i en facebookgrupp, inte bara här på bloggen alltså)
EDIT: Jag fick en kommentar nyss och tolkade jag den rätt så menar personen att jag glömt nämna mina vänner. Det är helt rätt! Jag har glömt dom! Jag har dundermegasuperfantastiska vänner. Utan er hade jag nog inte ens existerat just nu. Det är ofattbart hur bra vänner jag har, det är aldrig någon som svikit mig eller sagt något elakt. Alla fina människor från Ägnö som stöttat mig och min fotografering genom alla dessa år, alla fantastiska människor från ES och några till från skolan... jag saknar ord! Jag visste inte ens att det fanns sådanna vänliga själar som ni. Alla mina dansflickor som orkade lyssna på mig häromdan, ni sprider sådan glädje att det smittar av sig på mig så att jag blir en gladare människa. Och alla mina vänner från "barndomen", ni har sett mina bästa och värsta sidor, och ändå är ni kvar, ni finns jämt där när jag behöver er, ni är dom som känner mig bäst.
Jag skryter jämt om hur bra vänner jag har. Jag säger att många av er är mina bästa. Jag har inte en bästa vän... jag har flera! Från botten av mitt hjärta, tack för att ni finns <3
Skrivet: 2013-01-14 | 16:33:00
-Jag vet varken vad jag har gjort eller vad jag ska göra åt det... Men en sak är säker, jag accepterar inte att någon är arg på mig för något jag inte gjort.
För några dagar sedan hände nånting som jag fortfarande inte kan förstå. Det kan ha blivit ett missförstånd, från båda sidor, vad vet jag? Men det missförståndet kostade mig all min fotoglädje. Varför fotografera när någon uppenbarligen tycker så illa om mig och om mitt största försök någonsin mot målet att bli en tvättäkta fotograf?
Fotografin är inte längre en hobby, det är något som för mig framåt i livet, den lilla ljusstrimman som får hela min vardag att lysa upp. Utan min kamera och mina bilder hade jag inte varit den jag är idag, det kanske låter klyschigt, men det är precis så det ligger till!
Jag tycker dock inte att det är superkul att sitta med halvtaskiga bilder från en fest, evenemang eller med andra oplanerade foton. Om ni bara visste hur mycket jobb det ligger bakom varje bild... Jag orkar helt enkelt inte alltid! Inte bara orkar föresten, jag har inte tid. Hade man lagt alla mina oklara skoluppgifter på en hög så skulle den högen nästan nå taket. Så varför måste jag fixa alla bilder? Jo, för att jag vill vara stolt över det jag lägger ut på nätet, jag måste få ut det bästa av alla bilder för att ens vilja lägga ut dom.
Under en lång tid har jag varit den snälla och aldrig tagit betalt, jag tar inte betalt nu heller så länge inte någon anställer mig. Tyvärr ser folk mitt fotograferanade som en självklarhet för att jag älskar det så ofantligt mycket. Men för varje gång någon "lånar" en bild på facebook etc. utan att ens nämna mitt namn så slocknar lite av den där ljusstrimman. Det är otroligt sällan jag ens får ett tack faktiskt. När jag nu blev anklagad för saker och blev uthängd i en "debatt" om vad som räknas som fotograf så försvann ljuset helt. Det har varit kolsvart sedan dess....
Fotobranchen är löjligt tuff, och det vet jag mycket väl om. Jag kommer inte ge mig förrän jag nått mitt mål och den här händelsen ska inte få förstöra drömmen om att nå det målet, jag måste bara hitta något att tända ljusstrimman med igen.
I inlägget nedanför detta så kan ni se vad jag har fått höra bland kommentarerna.
Jag försöker att inte ta åt mig eller bry mig om det som står skrivet, men det är svårt, trust me. (Det står även en hel del i en facebookgrupp, inte bara här på bloggen alltså)
EDIT: Jag fick en kommentar nyss och tolkade jag den rätt så menar personen att jag glömt nämna mina vänner. Det är helt rätt! Jag har glömt dom! Jag har dundermegasuperfantastiska vänner. Utan er hade jag nog inte ens existerat just nu. Det är ofattbart hur bra vänner jag har, det är aldrig någon som svikit mig eller sagt något elakt. Alla fina människor från Ägnö som stöttat mig och min fotografering genom alla dessa år, alla fantastiska människor från ES och några till från skolan... jag saknar ord! Jag visste inte ens att det fanns sådanna vänliga själar som ni. Alla mina dansflickor som orkade lyssna på mig häromdan, ni sprider sådan glädje att det smittar av sig på mig så att jag blir en gladare människa. Och alla mina vänner från "barndomen", ni har sett mina bästa och värsta sidor, och ändå är ni kvar, ni finns jämt där när jag behöver er, ni är dom som känner mig bäst.
Jag skryter jämt om hur bra vänner jag har. Jag säger att många av er är mina bästa. Jag har inte en bästa vän... jag har flera! Från botten av mitt hjärta, tack för att ni finns <3
-Jag vet varken vad jag har gjort eller vad jag ska göra åt det... Men en sak är säker, jag accepterar inte att någon är arg på mig för något jag inte gjort.
För några dagar sedan hände nånting som jag fortfarande inte kan förstå. Det kan ha blivit ett missförstånd, från båda sidor, vad vet jag? Men det missförståndet kostade mig all min fotoglädje. Varför fotografera när någon uppenbarligen tycker så illa om mig och om mitt största försök någonsin mot målet att bli en tvättäkta fotograf?
Fotografin är inte längre en hobby, det är något som för mig framåt i livet, den lilla ljusstrimman som får hela min vardag att lysa upp. Utan min kamera och mina bilder hade jag inte varit den jag är idag, det kanske låter klyschigt, men det är precis så det ligger till!
Jag tycker dock inte att det är superkul att sitta med halvtaskiga bilder från en fest, evenemang eller med andra oplanerade foton. Om ni bara visste hur mycket jobb det ligger bakom varje bild... Jag orkar helt enkelt inte alltid! Inte bara orkar föresten, jag har inte tid. Hade man lagt alla mina oklara skoluppgifter på en hög så skulle den högen nästan nå taket. Så varför måste jag fixa alla bilder? Jo, för att jag vill vara stolt över det jag lägger ut på nätet, jag måste få ut det bästa av alla bilder för att ens vilja lägga ut dom.
Under en lång tid har jag varit den snälla och aldrig tagit betalt, jag tar inte betalt nu heller så länge inte någon anställer mig. Tyvärr ser folk mitt fotograferanade som en självklarhet för att jag älskar det så ofantligt mycket. Men för varje gång någon "lånar" en bild på facebook etc. utan att ens nämna mitt namn så slocknar lite av den där ljusstrimman. Det är otroligt sällan jag ens får ett tack faktiskt. När jag nu blev anklagad för saker och blev uthängd i en "debatt" om vad som räknas som fotograf så försvann ljuset helt. Det har varit kolsvart sedan dess....
Fotobranchen är löjligt tuff, och det vet jag mycket väl om. Jag kommer inte ge mig förrän jag nått mitt mål och den här händelsen ska inte få förstöra drömmen om att nå det målet, jag måste bara hitta något att tända ljusstrimman med igen.
I inlägget nedanför detta så kan ni se vad jag har fått höra bland kommentarerna.
Jag försöker att inte ta åt mig eller bry mig om det som står skrivet, men det är svårt, trust me. (Det står även en hel del i en facebookgrupp, inte bara här på bloggen alltså)
EDIT: Jag fick en kommentar nyss och tolkade jag den rätt så menar personen att jag glömt nämna mina vänner. Det är helt rätt! Jag har glömt dom! Jag har dundermegasuperfantastiska vänner. Utan er hade jag nog inte ens existerat just nu. Det är ofattbart hur bra vänner jag har, det är aldrig någon som svikit mig eller sagt något elakt. Alla fina människor från Ägnö som stöttat mig och min fotografering genom alla dessa år, alla fantastiska människor från ES och några till från skolan... jag saknar ord! Jag visste inte ens att det fanns sådanna vänliga själar som ni. Alla mina dansflickor som orkade lyssna på mig häromdan, ni sprider sådan glädje att det smittar av sig på mig så att jag blir en gladare människa. Och alla mina vänner från "barndomen", ni har sett mina bästa och värsta sidor, och ändå är ni kvar, ni finns jämt där när jag behöver er, ni är dom som känner mig bäst.
Jag skryter jämt om hur bra vänner jag har. Jag säger att många av er är mina bästa. Jag har inte en bästa vän... jag har flera! Från botten av mitt hjärta, tack för att ni finns <3
Utan min kamera och mina bilder hade jag inte varit den jag är idag!
åter igen glöms dina vänner bort. ses ungefär som att ngn tar din bild utan att skriva att den är tagen från dig.
Vet att jag är dålig att höra av mig osv :S vet inte riktigt hur jag ska säga de, men om du bara vill snacka av dig eller nåt så har du mitt nummer, eller? :) I vilket fall så kommer du ta dig igenom det här också!! :D Jag vet att du klarar dig!
Hej Vännen.
Jag vet att du har sagt att du inte kommer ta åt dig ngt utav det jag skriver men snälla.
Du om ngn vet hur jobbigt jag har att formulera mig i sån här jävla text, men nu gör jag det för våran skull och då hoppas jag att du kan ta dig tiden till att läsa detta för våran skull. Jag lovar dig att det kommer gå 100 ggr snabbare för dig att läsa denna text än vad det tog för mig att skriva ner den, så du borde kunna ta dig den tiden att fortsätta läsa.
Det sista jag vill är att du ska sluta med det du brinner för lika mkt som jag vet att du skulle stöta mig att fortsätta med det som jag brinner för, och det vet jag skulle vara mkt stöd från din sida. Därför ska jag nu ge dig din gnista till att fortsätta att ta otroligt fina bilder.
Det började för några år sedan då vi alla satt ute och räknade båtar ute på Ingarö fjärden och som vanligt började vi prata om de vi killar är bäst på, jo Tjejer vi gav dig då namnet foto Jossan. Enbart Ägnö slang, Vi sa självklart att du var en sjukt fin tjej som alltid hade ett leende på läpparna. Vintern kom och vi blev vänner på facebook. När det är som allra värst på vintern å man bara tänker tbx till sommaren så kommer det upp otroligt fina bilder på facebook vet inte hur många ÄGNÖ delar det finns men det är så galet många bilder på sommar,sol,havet å glad människor som delar utav en fantastisk plats. Denna plats betyder sjukt mkt för mig så många år senare då vi kom varandra närmare så förstod jag att du tycker om denna plats så otroligt mkt också och det var ofattbart i mina ögon att ngn söt tjej kunna ha samma åsikt som jag om min favorit plats helt sjukt. År på år kör du ett hästa jobb med att få oss alla gråtfärdiga då vi kollar tbx på minerna från Sommaren och seglingen.
Det där hästa jobbet var ngt jag snabbt vill ge tbx till dig. Vilket jag hoppas att jag har gjort. Genom att jag har tagit dig till våran favoritplats ett flertal gånger mer än alla andra. Samt att jag införde så att eran grupp fick följa med på en arbetshelg långt innan man brukar få göra det. Enbart för att jag vill ha dig där ute, då jag visste att det var där du tyckte om att vara. Jag kommer iaf aldrig glömma din utstrålning som du har varje gång du sitter i båten på väg mot ön, det är som att ge ett barn Julafton, Godis, Glass, sommarlov, allt på samma gång, ja du spricker i hela kroppen utav glädje å den glädjen för du vidare till oss andra på ett så enormt stort plan.
Ja jag har verkligen försökt så gott jag bara kan med alla min kontakter och med allt jag har krigat över att få hålla på med idag få med dig på olika aktiviteter som ger ett stort miljö ombytte mot vad du brukar fota. Det är många som säger att jag bara gör det för min skull för att jag vill ha bilder med det är det verkligen inte. För mig är det viktigt med vänner, och vänner byter tjänster med varandra. Och dem tjänsterna går inte att värdera i Varken tid eller pengar, det är bara dumt för vänskap finns bara där. Det är inget man kan lägga ner pengar eller tid på utan det är ngt man får utav varandra.
Jag hoppas verkligen att du lagt märke till alla små saker som jag hjälpt dig med men det verkar tyvärr vara där som missförståndet börjar. Jag missförstår dig när du skriver saker till mig som att du skiter i alla jag gjort för dig men det gör du självklart inte. Dem är bara så jävla självklara så dem inte syns för mig. Men blinda jag blir då irriterad. Och sen kommer nästa moment och fyller på min plog och denna gång skulle det vara ett sms som jag inte fick svar på och då blev jag ännu mer irriterad och svarade jävligt fittigt på det och då blev det mer missförstånd mellan oss som säkert växte å växte. Men det var så sjukt mkt känslor i det som jag vill prata med dig om och när jag skrev till dig att vi behövde prata så var det på ett gulligt sätt. Som säkert inte uppfattades som gulligt men vad fan jag suger ju på att formulera mig, som du säkert redan fattat. Tiden går mer å mer iaf och Du dyker inte upp på fester och evenemang som du brukar göra, det gör ju mig än mer förvirrad och min plog är så full utav förvirring/ilska så att den näsan rinner över men den funkar ju som en plog lite försvinner och läger sig som en vall eller en våg. Men det kommer fler och fler saker mellan oss som lägger sig på hög framför min plog så som att du lovar saker till mig som du inte håller ja. Jag ska inte gå in på allt men för mig så är min plog snart så full att jag inte ser över högen som ligger där så jag bestämmer mig för att på ett bestämt sätt fråga dig hur det går med de som du lovat mig. Enbart för att sprida en fråga och hoppas på att kunna tömma lite från min stor hög. Men ist så får jag ett konstigt svar som jag inte gillar och det är som att få bensinstopp min plog stannar av och hela den där vågen med saker som jag redan släppt på vägen för att orka ta mig fram kommer ju då ifatt mig och svämmar över mig allt det går till ett och samma utbrott. Jag valde inte TID ELLER PLATS UTAN DET FICK BLI där allt svämmade över alltså på Facebook detta skulle verkligen inte kommit på FB men så blir det när man har bensinstopp man kommer ingen vart.
Allt som händer sedan skiter jag i vad folk säger till mig gör mig bara starkare, alla HOT jag får bygger bara upp en enda sak och det är bara ett sätt och det är att jag förstår att jag lyckats knäcka dig.
Vad är det för jävla vän som har det som mål att vinna på ett sånt sätt?
Det finns en person dock som jag fortfarande inte kan trycka undan orden från och det är min kusin JENNY. Hennes ord typ dödar mig i huvudet dem går bara inte att undvika.
Jag och Jennifer har råkat ut för nästan samma sak tidigare och det vill jag aldrig göra om det bästa med att hon å jag bråkade var att vi kom så jävla nära varandra efter rått.
Så det är ngt jag ser framemot nu att jag tömt min plog och kan nu komma in närmare dig och bli ännu tajtare för vänner bråkar men man vinner inget på att knäcka den andra.
Det jag däremot vill vinna på är att be om förlåtelse för det är ngt man kan vara stolt över att vinna.
För ett bråk mellan två personer kan inte bara bero på en utav dem utan båda två är lika ansvariga för bråket, hur man en vrider och vänder på det.
Så med allt detta sagt och ett huvud som håller på att brinna upp då allt jag vill ha fram inte kommer fram så vill jag verkligen Säga förlåt och det är från mitt hjärta. Detta var extremt onödigt utav oss.
Jag hoppas verkligen jag får se dig med kameran över axen och med ditt fantastiska leende igen.
FÖRLÅT Josefine
Din vän för livet Emil
Förstår exakt allt du skriver i inlägget josefin! :/ har själv vart med om en hel del med det om pengar, att man lånar ut bilder och massa mer. Du är otroligt duktig på fotografi och har helt klart ögat för foto! :) finns här om du behöver prata! kram
Åh gumman du är så stark. Folk måste börja förstå att fotografering faktiskt är ett yrke och inte bara en hobby. Att du tar betalt är ett sätt för dig att ta dig framåt, för att utvecklas. Dina vänner framför allt borde förstå det och stötta dig med det.
Du är en otroligt fin människa och ska definitivt inte ta skit från någon annan som inte vet bättre! Jag älskar dig vännen och saknar dig otroligt mycket! säg bara till om jag ska ta med mig mina norrlänningar ner till stockholm och sätta någon på plats!! haha :D
Om vi bortser från allt det negativa nu så kommer jag och Moa hem igen den 1 Mars. Vi undrar lite om vi ska ha en till middag ute och sen ta en krogrunda eftersom jag trotts allt blir 18 om inte allt för länge :D
puss och kram!
Om
Josefine Hellgren