Arbetet fortsatte, Emil och Peter kom till ön, killarna fick en rolig leksak och vi eldade upp allt som vi burit och slitit med. Eftersom mitt knä gått ur led bara någon vecka innan så varken fick eller kunde jag göra så mycket. Fast jag väldigt gärna ville. Jag ville nog lite föör mycket! Jag ville ju inte gå runt och säga att jag hade ont, och när någon frågade sa jag bara "det funkar!". Ja, funkade gjorde det väl, men ont så ut inihelvette hade jag under vissa perioder :/ Nog med det tråkiga! Vad gjorde vi mer då? Skrämde skiten ur varandra, hade värsta massagekvällen, kittlades och busade, och lekte och jobbade. 

Helt plötsligt skulle jag åka hem (NEEEEJ!!!) (joo, det skulle jag), pappsen hade köpt biljetter till Bruce Springsteen. Och även om ljudet var dåligt inne i arneran och fast jag saknade Ägnö så det gjorde ont så var det en riktigt cool upplevelse, lite sådär once in a lifetime. 

När jag kom hem satt jag och grät. Tårarna kunde inte sluta rinna. bara gick inte.. Mina fina Ägnövänner skickade dock massa bilder till mig så jag kunde hålla mig uppdaterad. Det blev jag glad av!