Idag för 200 dagar sedan var jag i Thailand och blev rånad. Det går fortfarande inte att släppa. Jag drömmer fortfarande om mopedoväsen och mitt skrik. Min bruna kameraväska som blir mindre och mindre innan den gör en sväng till höger och försvinner för alltid. Jag fattar inte hur jag kunde hålla ett fokus på att ta tillbaka den och hur jag inte grät en droppe innan jag nån timme senare påväg till polisstationen insåg vad som hade hänt. Varför la jag mig inte bara ner på marken och grät till döds? Det känns som en mer normal sak att göra. Eller? 

Jag är dock så förbaskat lyckligt lottad som klarade mig, samma sak gällande Madde och pappa. De överlevde också. Vi hade lika gärna kunnat bli knivstuckna, överkörda eller fått ett pistolskott i oss. Det var bara några prylar som försvann försöker jag hela tiden intala mig. Men också mina minnen. Och minnen som vi skulle få av resten av resan. Borta.