Jag är trött nu. Jag vill inte mer. Imorgon börjar fotomässan och jag är inte ens glad över det. Jag vill sova länge och inte gå upp förrän jag tycker att det är tråkigt att ligga kvar i sängen. 

Jag har någon sorts konstig hemlängtan. Fine, jag är hemma men det känns inte som det.

 

Rasmus saknas ju såklart. Jag behöver hans glädje. Han har fått långt hår. Toffshår nästan. Riktig musiker. Och vänner har han som jag inte vet vilka det är. Jag har ingen bild liksom i huvet när han pratar om dom. För mig är de namn. För honom är de just nu hans liv. 

Det här är just nu inget liv. Stackars stackars stackars mig.