Varför man måste offra något annat? Byta ut.

Och sen undrar jag om jag kanske är lycklig ändå? Utan dom där bitarna som just nu saknas. Att begrava en vän är inte lätt, och det tog mig lång tid innan jag kunde säga farväl. Men är jag för feg för att säga förlåt till den person som egentligen aldrig gjort något dumt. Har jag kanske bara hittat på för att komma närmre, för att testa?

Jag har då lärt mig ett och annat genom mitt elaka beteende genom åren. Jag trodde det va mig det va synd om, och då va det okej att säga elaka saker tillbaka. Och fast det kanske inte va jag som startade alla löjliga bråk så va det jag som sa det värsta och jag som fick ge upp kampen och säga förlåt för att inte bli utrfyst.

Jag vill inte titta bakåt i tiden längre. Den tiden är förbi. Jag har skapat ett nytt liv nu. Och jag skapar för varje dag som går.

Jag kanske måste bryta kontakten med några vänner för att ge plats åt nya. Om dom ändå inte är intresserade att göra nåt åt våran vänskap utan bara ser det där lilla som hänt som blev så stort.

Kanske måste jag blunda för dom som inte försöker och öppna ögonen åt dom som ler åt mig, lyssnar på vad jag har att säga och vill umgås med mig. Le tillbaka till dom som ser mig för den jag är, säger det till mig och förstår vad jag har att säga.

Jag kanske är precis som alla andra. En svensk medelmåtta. Lilla fröken lagom. Kanske har jag alltid varit det, men alltid trott att jag måste vara någon. Antingen den tysta blyga, eller den elaka arga, eller den skrattande glada. Jag ÄR blyg och tyst ibland, och jag ÄR arg och elak ibland och jag ÄR glad ibland. Precis som alla andra.

Jag måste tvinga mig att blicka framåt. Tränga bort allt dåligt som hänt. Inte bry mig om det. Bara se ljuset därframme. Så kanske kanske kanske dom jag blundar för ler mot mig och vill följa med i ljuset. Om jag bara släpper allting.

Jag har fått min drömkamera, jag har begravt min vän, jag ska få börja en drömkurs på ett bra gymnasium med bra resväg, jag har fått tillbaka den trygghet och vänskap jag så länge har saknat, jag har en bra mobil, underbara stöttande vänner, en bra familj som jag älskar, helt underbar om jag tänker efter! Ett fint och stort hus, ett eget rum, god mat till alla middagar, och en blogg som folk uppskattar. Så varför klagar jag?

Det är känslan som inte stämmer. Det fattas något som jag mår dåligt över. Det tillhör min framtid, för allt vi planerat kraschade just.

Jag undrar vad lycka är. Saker och personer eller känsla. För i det första borde jag vara lycklig men för i det andra är jag det nog inte.

Man måste nog bara bestämma sig. Bestämma sig för att man kan. Att man inte behöver tänka bakåt, att man får göra det man vill göra.