Citatet som vi behöver
Skrivet: 2015-04-16 | 14:38:00
Fotot är från Linafoto!
Lina har alltid inspirerat mig så otroligt mycket. Hennes blogg är nog den jag kollar in på varje dag. Alla andra bloggar jag följer går jag in på nån gång lite då och då bara. Allt hon gör VÅGAR hon göra. Det verkar liksom inte som att hon är rädd för att det ska bli fel, som citatet säger. Och inte fan har hon misslyckats! Det bara är grymt liksom. För det beundrar jag henne.
Jag är alltid livrädd när jag lägger upp nånting. Tänk om det är fel, tänk om folk hatar det, tänk om det är exakt så som någon annan redan har gjort. Jag fick verkligen sätta mig på prov under självporträttsprojektet.
Men om jag nu tänker så, att typ tänka "hjälp, shit, nej, det blir fel, det var inte bra tror jag", och alla ni andra där ute som också tänker så slutar upp med att vara rädda för sånna skitsaker och bara kör så tror jag att både ni och jag kommer utvecklas i rasande fart! Bli inspirerade, var inte rädda för att försöka likna något, men härma inte rakt av. (*ELLER VÄNTA; JAG KOM PRECIS PÅ EN SAK!!*)
Men våga. Testa. Försök... Det ska jag göra. Nu ska vi våga vara lite uppochnerutanförboxenochbakoch fram i vårt bildspråk framöver så kanske det händer nåt i utvecklingen. För min del står det still och det gillar jag iiiiinte.
Puss. Heeej.
** OMG jag kom precis på en tävling. Jag kommer inte släppa all info nu. Men om ni går in HÄR så kommer ni fatta med en gång. OCH NI KOMMER FÅ SE 5 NYA BILDER FRÅN PROJEKTET!
Ska jag göra det? ÄR DET EN BRA IDÉ? Kommer någon att delta?
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Fototips |
Tankar |
Fuck vikthets!
Skrivet: 2014-11-02 | 09:49:10
-Gotland sommaren 2014.
När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.
Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!
Kommentarer (5)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2015-04-16 | 14:38:00
Fotot är från Linafoto!
Lina har alltid inspirerat mig så otroligt mycket. Hennes blogg är nog den jag kollar in på varje dag. Alla andra bloggar jag följer går jag in på nån gång lite då och då bara. Allt hon gör VÅGAR hon göra. Det verkar liksom inte som att hon är rädd för att det ska bli fel, som citatet säger. Och inte fan har hon misslyckats! Det bara är grymt liksom. För det beundrar jag henne.
Jag är alltid livrädd när jag lägger upp nånting. Tänk om det är fel, tänk om folk hatar det, tänk om det är exakt så som någon annan redan har gjort. Jag fick verkligen sätta mig på prov under självporträttsprojektet.
Men om jag nu tänker så, att typ tänka "hjälp, shit, nej, det blir fel, det var inte bra tror jag", och alla ni andra där ute som också tänker så slutar upp med att vara rädda för sånna skitsaker och bara kör så tror jag att både ni och jag kommer utvecklas i rasande fart! Bli inspirerade, var inte rädda för att försöka likna något, men härma inte rakt av. (*ELLER VÄNTA; JAG KOM PRECIS PÅ EN SAK!!*)
Men våga. Testa. Försök... Det ska jag göra. Nu ska vi våga vara lite uppochnerutanförboxenochbakoch fram i vårt bildspråk framöver så kanske det händer nåt i utvecklingen. För min del står det still och det gillar jag iiiiinte.
Puss. Heeej.
** OMG jag kom precis på en tävling. Jag kommer inte släppa all info nu. Men om ni går in HÄR så kommer ni fatta med en gång. OCH NI KOMMER FÅ SE 5 NYA BILDER FRÅN PROJEKTET!
Ska jag göra det? ÄR DET EN BRA IDÉ? Kommer någon att delta?
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Fototips |
Tankar |
Fuck vikthets!
Skrivet: 2014-11-02 | 09:49:10
-Gotland sommaren 2014.
När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.
Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!
Kommentarer (5)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Fotot är från Linafoto!
Lina har alltid inspirerat mig så otroligt mycket. Hennes blogg är nog den jag kollar in på varje dag. Alla andra bloggar jag följer går jag in på nån gång lite då och då bara. Allt hon gör VÅGAR hon göra. Det verkar liksom inte som att hon är rädd för att det ska bli fel, som citatet säger. Och inte fan har hon misslyckats! Det bara är grymt liksom. För det beundrar jag henne.
Jag är alltid livrädd när jag lägger upp nånting. Tänk om det är fel, tänk om folk hatar det, tänk om det är exakt så som någon annan redan har gjort. Jag fick verkligen sätta mig på prov under självporträttsprojektet.
Men om jag nu tänker så, att typ tänka "hjälp, shit, nej, det blir fel, det var inte bra tror jag", och alla ni andra där ute som också tänker så slutar upp med att vara rädda för sånna skitsaker och bara kör så tror jag att både ni och jag kommer utvecklas i rasande fart! Bli inspirerade, var inte rädda för att försöka likna något, men härma inte rakt av. (*ELLER VÄNTA; JAG KOM PRECIS PÅ EN SAK!!*)
Men våga. Testa. Försök... Det ska jag göra. Nu ska vi våga vara lite uppochnerutanförboxenochbakoch fram i vårt bildspråk framöver så kanske det händer nåt i utvecklingen. För min del står det still och det gillar jag iiiiinte.
Puss. Heeej.
** OMG jag kom precis på en tävling. Jag kommer inte släppa all info nu. Men om ni går in HÄR så kommer ni fatta med en gång. OCH NI KOMMER FÅ SE 5 NYA BILDER FRÅN PROJEKTET!
Ska jag göra det? ÄR DET EN BRA IDÉ? Kommer någon att delta?
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget | Fototips | Tankar |
Fuck vikthets!
| Länk till inlägget | Fototips | Tankar |
Fuck vikthets!
Skrivet: 2014-11-02 | 09:49:10
-Gotland sommaren 2014.
När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.
Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!
Kommentarer (5)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2014-11-02 | 09:49:10
-Gotland sommaren 2014.
När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.
Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!
Kommentarer (5)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Gotland sommaren 2014.
När jag ser den här bilden på mig blir jag så glad. Jag inser verkligen hur mycket jag tycker om min kropp. Jag är inte vältränad eller har en platt mage. När jag sitter ner viker sig magen i flera valkar, ryggen böjs i en båge och låren blir gigantiska. Men va fasen. När jag står upp, ler och är glad, sträcker lite på ryggen och håller upp hakan med stolthet så känner jag mig snygg. Jag har kommit långt. I mitt huvud. Jag har kommit långt med mina tankar kring hur just jag vill se ut och kunna acceptera mig själv.
Jag har testat LCHF en gång i tiden men tycker för mycket om frukt och godis. Jag har haft dålig aptit pga min medicin men har ändå fått i mig mat, god mat. Det enda behovet jag skulle ha för att börja träna och äta supernyttigt skulle vara för att bli hälsosam, må bättre i kroppen och sinnet. Men börja träna för att bli smalare har jag inget behov av. Det är snyggt att vara smal. Men det är också snyggt att ha fett på kroppen. Eller att vara musklig. Eller hur man nu vill se ut. Så länge JAG får känna mig naturlig och som mig själv så är jag glad, jag låter ingen klampa ner på hur JAG ser ut. Så fan heller. Då vet jag att det bara är osäkerhet från den personens sida. Jag har haft mage hela livet, kommer nog aldrig bli vältränad med platt mage och snygg rumpa. Jag är nöjd precis så som jag ser ut NU. Och nej. Det är inte för att jag är lat. Alla vill inte träna och tänka på allt vad man stoppar i sig, det är inte min grej. Det måste finnas olika sorters människor och ska man stoppa människor i fack så vill jag vara i kvinna-med-kurvor-facket, tack!
Kommentarer (5)
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Spelar min halsduksfärg någon roll?
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2014-03-30 | 23:20:00
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Projekt: Självporträtt 365 |
Självporträtt |
Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Varför i hela helvete?
Jag skriver inte mycket om mina åsikter här. Håller de ofta för mig själv, men idag kände jag nåt. Jag ska berätta varför...
Min pappa är stolt Djurgårdare och jag har blivit uppväxt till att det är "Djurgården som gäller" .. typ. Det blev en koppling mellan mig och pappa, varför skulle jag börja hålla på ett annat lag liksom? Jag minns att vi gick på en hockeymatch när Dif spelade och jag var så himla stolt över både mössa, tröja och halsduk. Jag gick till skolan en dag med min fina halsduk och blev genast retad för att jag hejade på fel lag. Jag tänkte sätta på mig min t-shirt på gympan men ångrade mig. Absolut, man kan skämta, men när man börjar retas för det så är det inte lika kul längre. Jag tittar väl inte riktigt på sport, allsvenskan och allt vad det nu är. Jag nämner oftast aldrig vad jag "håller på", jag har inga argument för varför jag tycker att Djurgården är bäst.
Idag dog en Djurgårds-supporter för att han hade fel färger, höll på fel lag. Han var säkert inte helt oskyldig han heller, man han fick sätta livet till. Det gör mig så förbannad att jag inte riktigt vet hur jag ska finna ord för att skriva vidare. Jag skiter i vilket lag han höll på. Jag hade varit precis lika arg om det var någon från Helsingborg som dog, eller AIK, eller vilka fan som helst. Han hade familj, barn, vänner, släktingar. De får aldrig prata med honom igen. De får aldrig se när han pratar om hur matchen var, när han står och skriker till teven när någon gör mål, hans barn får aldrig mer gå på en match med honom igen. Han får inte umgås med sina nära och kära igen för en jävla premiärmatch.
Fotboll. Vad fan är det för jävla sport om folk ska få sätta livet till för att man hejar på ett lag? Fotbollen i sig är asbra, men supportarna går lätt över styr (eller så är jag bara förblindad av media?). Jag skiter i om han provocerat eller vad han nu gjorde för att bli misshandlad. Han dog av det. Det är mord. Det kanske händer en gång, det kanske händer igen? Vem vet? Men det räcker med våldet inom fotboll nu.
Det räcker med våld inom alla sporter. Vad tjänar man på det? Vad? Nej men helt ärligt? Maktkänsla? Storhetsvansinne?
Kan man inte bara få hålla på det laget man vill för att man tycker om dem mest, få stå och heja på sitt lag utan att bli hatad för det? Få känna gemenskapen och peppa spelarna nere på plan som det ska vara utan att någon blir nedslagen?
Vem är jag att sitta här och tycka om fotboll tänker ni nu. Jag är vem som helst som får säga vad jag vill och nu råkade jag känna att jag ville ta på mig mina Djurgårdskläder och vara arg på att en pappa har dött. För att han höll på "fel" lag. Jag harit var liten och blivit hånad för min halsduk och mitt val, det är ingenting jämfört med detta, men det satte spår.
Sätt stopp för detta, snälla.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget | Projekt: Självporträtt 365 | Självporträtt | Tankar |
Hon är min syster
| Länk till inlägget | Projekt: Självporträtt 365 | Självporträtt | Tankar |
Hon är min syster
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-12-27 | 06:00:00
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-För alltid.
Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.
Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag.
Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte.
Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint.
Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.
Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne.
Madde, om du nu läst det här, hela vägen ner hit... Förlåt. Förlåt för alla gånger jag har varit elak, jag ser inte heller några gränser. Vi båda kan inte hjälpa det. Förlåt för de gånger jag varit oförstående. Tack för alla gånger du funnits där för mig när jag inte klarar av att vara stark nog att stå på mina egna ben. Vi kommer alltid att stå på varandras sida. Du vet att jag är urusel på att prata, därför skriver jag det här, så att du verkligen ska veta. Jag älskar dig, min allra käraste syster <3
Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget | Från förr | Tankar |
Öva öva!
| Länk till inlägget | Från förr | Tankar |
Öva öva!
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-12-26 | 19:27:00
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Hur ska jag bara kunna välja en bild varje dag? Tänk om flera blir jättebra?
Jag vet att jag inte ska öva, men jag bara måste! Bilderna ovan tog jag på 5 minuter, från det att jag ställde kameran på en hylla till att jag satte mig vid datorn. Helst ska det bli hyffsade bilder, hyffsat snabbt. Det får ju gärna inte ta upp hela dan!
Ville visa linnets öppna rygg och min bulle som jag har löshår i (den hade varit pytteliten bullen om jag inte haft det i). Jag har inte berättat om det än, men jag tänkte plåta massa bilder med det i, och sedan göra liknande frisyrer utan det så ni får se skillnanden, före och efter liksom! Håret är rakt syntet från mizzy.se, exakt min hårfärg (otroligt då jag aldrig färgat mitt hår, trodde inte min färg fanns). De har både sånt hår som jag har och äkta hår. Bra grejjer, växer i mina ögon på något vis! Den är 60 cm lång, och det är ner till höften på mig... Nu ska jag inte säga mer, ni ska få se!!
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Rent spontant
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Rent spontant
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-12-23 | 09:32:00
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Min tröja blev en klänning...
Jag är så nervös inför projektet under 2014 så jag dör. Alla bilder kommer inte bli toppenbra, kommer jag ge upp då? Det är fröken perfektionist som sitter här och skriver. Det kommer ju vara en del av mitt gymnasiearbete, och det är med temat "brister", så jag får helt enkelt bara nöja mig med det som blir och sedan få en överblick på allt. Se bristerna genom bildserien, tror jag? Kommer jag utvecklas? Kommer jag se exakt likadan ut på alla bilder? Kommer jag att se ett tydligt bildspråk genom alla mina bilder vid årets slut? Kommer jag ens palla? Jo, palla ska jag göra. Jag ska fanimej klara detta. Men jag behöver hjälp. Jag klarar aldrig det här själv! Så länge det är jag som ställt in inställningarna och att bilderna är fotade med min kamera så följer jag mina regler.
Alltsåååå! Hur kan man vara så nervös? Jag kan ju för fasen inte vara framför kameran!? Nu ska jag vara både framför och bakom samtidigt??? Snart är det julafton, och då är det en vecka kvar. Dumma jäkla förbaskade fjärlar i magen. Är det rädsla jag känner? Går jag över gränsen? Kan. Jag. Göra. Detta? #behöverertstöd
Kommentarer (6)
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Röstfusk
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Röstfusk
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-12-13 | 01:03:00
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Hade ingen bättre passande bild.
Jag ser era Ip-adresser när ni kommenterar. Om det är samma ip-adress (men som har döpt sig till olika namn) som har röstat på samma bild under loppet av nån minut så anser jag det vara röstfusk. Detta är INTE okej. Jag skrev att det skulle vara en röst per person, och jag tror inte att nästan 5-20 pers har skrivit från samma dator eller mobil, så korkad är jag inte.
Det här är jättetråkigt! Det är tillochmed så att om jag räknar med alla som har kommenterat nu så har vi en klar vinnare (överlägset bör tilläggas), MEN, om jag tar bort kommentarerna så att de bara är unika ip-adresser kvar så är inte längre den personen vinnare längre. Jag ska också påpeka att det inte bara är till en bild, nej, det har varit till flera bilder.
Sedan tror jag inte alls på att de som har flest läsare vinner. Man kan be sina nära och kära att rösta. Och kom inte och säg att de inte har en mobil eller en dator. 99% av sveriges befolkning mellan 12-45 år har en mobil och jag antar att lika många har en dator.
Så. Hjälp mig snälla! Hur ska jag gå tillväga? Har ni några förslag?
Kommentarer (11)
| Länk till inlägget | Tankar | Tävlingar |
Älvsjö
| Länk till inlägget | Tankar | Tävlingar |
Älvsjö
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-11-13 | 13:00:00
-Borttappade bilder återfunna. NotNej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så. Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget |
Djur & natur |
Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Borttappade bilder återfunna. Not
Nej. jag har inte hittat mitt minneskort. Det på 64 frickin gb. Jag är arg över det. Ganska mycket till och med. Typ Jag-är-så-arg-att-jag-stampar-med-ena-foten-i-golvet-arg, eller jag-är-så-arg-att-jag-bankar-huvet-i-bordet-arg eller varför inte jag-är-så-arg-att-jag-slår-näven-i-en-gipsvägg-så-det-blir-ett-hål-arg.
Så.
Så.
Bara för att lätta upp stämningen liiiiiite bör ni VERKLIGEN kolla in här vid halv 11 imorgon på dagen, eller senare. Just sayin.
Kommentarer (7)
| Länk till inlägget | Djur & natur | Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
| Länk till inlägget | Djur & natur | Tankar |
Sometimes the right path is not the easiest one
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-06-26 | 22:25:00
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Lite tankar igen
Det enda jag kan se mig göra i framtiden är att fotografera. Jag passar inte in på ett kontor. Jag måste få möta nya människor och vara kreativ. That's just the way it is.
Men det är inte lätt att bli fotograf. Det är det verkligen inte. Det finns många unga fotografer, och så finns det de äldre männen som har råd med en fin dyr kamera som råkar ta bra bilder. Det är inte alltid kameran och objektivet det handlar om. Jag har sett många fotografer som tar snyggare bilder med sin mobil än vad vissa "fotograferer" tar med sin 30 000 kr kamera. Det handlar om att se. Ser du inte hur ljuset faller, hur bilden kommer bli redan innan, kan du inte inställningarna, har du inte pluggat och ser du inte det vackra så ska man inte kalla sig fotograf. (Tycker jag!)
Jag har fotograferat sen 2008. Och då var jag inge vidare bra. Jag "knäppte kort", jag fotograferade inte. Men om jag inte tyckte att jag var bäst ändå så skulle jag inte sitta här nu på min fotoblogg och skriva. Jag måste tycka att jag är bra för att klara att nå mitt mål. Om jag skulle säga "njaa, den här bilden är inge fin", till alla mina bilder så skulle jag inte lägga upp dom här. Jag måste tro på mig själv för att lyckas. Se upp till dig själv! Det finns många därute som är jätteduktiga! Och man ska aldrig sluta fotografera, för dom fotona kommer betyda massor om några år.
Jag har bilder från hela min uppväxt! Hur coolt är inte det? Mina barnbarn kan se hela mitt liv. Se hur jag utvecklades under åren. För jag har bannemig utvecklats. Jag tror på mig själv. Det ska ni också göra. Vad det än gäller! Men glöm inte att kämpa för det. Jag gillar inte när folk glider in på ett bananskal.
Puss och kram!
Glöm inte att kika in i min portfolio -> http://gossanfoto.4ormat.com/
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget | Tankar |
Den passar fortfarade
| Länk till inlägget | Tankar |
Den passar fortfarade
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-06-14 | 19:09:59
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-En väldigt på kjol helt enkelt.
Kjolen hade jag på mig för många år sedan. Funderade på hur den fortfarande kunde passa, sen kom jag på att jag inte växt en centimeter sen jag gick i 6an. Jahapp, ja, då va det mysteriet löst.
Vad har ni gjort idag? Någon som gjort nåt kul? Själv har man fixat studentbilder i vanlig ordning.
Kommentarer (0)
| Länk till inlägget | Tankar | Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
| Länk till inlägget | Tankar | Vardag |
I en extrem jävla brist på annat
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2013-01-22 | 19:54:00
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Jag hatar bilderna. Men jag hatar dom inte så mycket att jag inte kan lägga upp dom.
Jag står inte ut med den här dan längre!! Hela eftermiddagen har varit en plåga. Jag ska fan rada upp allt som är jobbigt just nu, det är min blogg, jag gör va sjutton jag vill:
- Kvalitén på bilderna är skitdålig. Tycker JAG. Jag är perfektionist. Ok?
- Jag visste inte vad jag ville göra med dom. Så jag la på nåt blått skit för att det inte bara skulle vara svartvitt. Blev mest fult.
- Skolan sket sig idag. Jag vakna i tid men kunde bara inte gå. Är skit arg på mig själv för det
- Mina käkar gör så ont och jag kan inte sluta spänna dom. Döda mig nu tack.
- Jag har spenderat hela dan med att fixa bilder från en fest. Var så slarvig så jag knappt visste om jag ville lägga upp dom. 5,5 timmar tog det.
- Jag är jävligt nedstämd. Allt känns skit. Allt är tråkigt. Allt är fult. Allt är ovärt. Allt är bara negativt. Hatar negativt.
- Det är skitmycket grejer som ska betalas. Och jag har inte tillräckligt med pengar. Dessutom måste jag betala tillbaka pengar till csn för att jag missat så mycket i skolan.
- Sen funderar jag starkt på om jag fått nackspärr eller nåt. Har förjävla ont i halva nacken.
- Mitt hår är äckligt. Mitt smink är kvar från igår, men inte på samma plats i ansiktet
- Jag irriterar mig för minsta lilla ljud.
- Våran datormus tror ibland att man dubbelklickar fast man bara trycker en gång. Frustrerande ut av inihelvete!
- Det sista jag vill är att vara ledsen/arg/irriterad/nere. Självklart så inträffar det sista jag vill också.
- Vi skulle ha arbetat med vår film efter skolan idag. Det blev inte av. Såg fram emot det.
- Hade jag kunnat gråta just nu hade jag gjort det. Men det går bara inte av nån idiotisk anledning.
- Sova hade jag gärna också gjort.
- Sune har jamat och klagat heela dan för att han vill gå ut, men eftersom det är för kallt ute så stannar han hellre inne. Och klagar.
- Och just nu funderar jag på fler saker att klaga om men får fan återkomma med det.
Hej då.
Kommentarer (4)
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar |
Myndig om mindre än 2 timmar
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-09-21 | 22:14:00
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Från förr |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Andas, djupa andetag, andas in och andas ut.
Jag är så nervös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har längtat i halva mitt liv på att bli 18, och nu när dagen snart är här så vill jag bara bromsa tiden. Jag blir vuxen på pappret. Myndig och hela grejen.
Och jag är inte redo. HJÄLP!
Jag har just ätit min sista middag som 17åring. Det är sorgligt på någotvis. Jag menar, jag kommer aldrig få tillbaka min barndom och allvarligt talat är jag ganska så livrädd inför framtiden. Vuxenlivet. Jäklar.
Så bloggen... nästa gång är det en vuxen människa som skriver. Puss och kram!
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget | Från förr | Självporträtt | Tankar | Vardag |
För mycket i mitt huvud
| Länk till inlägget | Från förr | Självporträtt | Tankar | Vardag |
För mycket i mitt huvud
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-09-06 | 23:25:26
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Nära att ge upp.
Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud.
Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller.
Jag vill fotografera skratt och lycka.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig.
Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak.
Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo.
Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall.
Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det.
HELVETTE OCKSÅ!
Måttbandet=perfektion
Trasig spargris=pengar
Kronan=toppen
Nalle=trygghet
Bandaget=bara på tok för mycket i mitt huvud just nu
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar | Vardag |
6 september
| Länk till inlägget | Självporträtt | Tankar | Vardag |
6 september
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-09-06 | 16:53:00
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget |
Djur |
Djur & natur |
Tankar |
Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Riktigt usel dag idag.
Jag vette fan hur länge till jag orkar. Jag vill bara stänga mig inne på rummet och gömma mig under täcket. Jag vill skrika och jag vill gråta, bara få ut allting.
Idag kom jag försent till skolan, jag fick prioritera att antingen bli klämd i tågdörrarna eller komma försent. Jag var för feg och valde att inte klämma mig igenom. Så jag satt där arg som ett bi och väntade på nästa tåg. Shit va arg jag var! När jag kommer till skolan har vi nån föreläsning om Strindberg och hans målningar. Wow. Coolt. Kunde inte bry mig mindre en morgon som denna.
Maten idag var för första gången ganska god, och för första gången slängde jag inte halva tallriken med mat. Under resten av dagen skulle vi hitta information om estetik, media och samhället genom historien. Jag och Karro tog oss an 1600-1850 talet. Visst, det kanske var lite intressant, men ja, jag vet inte, var inte alls pepp.. Så ville treorna "låna" en av oss för att fota, och jag tänkte att det kanske kunde vara kul, och alla tyckte att jag skulle göra det. Så kom jag på att jag inte såg ut som mitt allra bästa och blev osäker men gjorde det ändå. Usch, jobbigt. Vissa bilder blev faktiskt bra, andra såg jag bara.. nej usch. Dålig dag. Måste ha vaknat på fel sida idag. Ledsen för klagandet.
Kommentarer (1)
| Länk till inlägget | Djur | Djur & natur | Tankar | Vardag |
Allt blir bättre
| Länk till inlägget | Djur | Djur & natur | Tankar | Vardag |
Allt blir bättre
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-08-22 | 08:03:00
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Modell & Porträtt |
Självporträtt |
Tankar |
Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Haha! Vad löjligt det känns att göra sig till på bilder. Vem tittar mot en vägg och ler? Och vem tittar upp mot fönsterlisten och ser drömmande ut?
Jag har fått höra mycket i mitt liv. "Varför har du så tunt hår?" "Men hjälp vad lång du är!" "Haha! långskonk!" "Vilka platta naglar du har" "Du har en knöl på näsan, vet du det?" "Dina ögnfransar är typ... korta."
Kära vänner. Såhär är jag född. Eller inte direkt såhär... kanske mer lämpligt att säga att det är såhär jag har utvecklats.
*Jag har tunt hår, absolut, men det finns ingenting jag kan göra åt saken. Förrutom att visa upp att jag inte är perfekt.
*Jag var lång när jag var liten, många tyckte jag var "för lång". Men jag kunde inte skära av mig benen några cm bara för att göra alla nöjda.
*Jag har inte perfekt rundade naglar, utan dom är nämligen platta. Måste jag tvingas bära lösnaglar resten av livet bara för det?
*Min knöl på näsan är jag sjukt stolt över. Hade jag tagit bort den hade det inte sett ut som jag. Det är en del av mig.
*Korta ögonfransar vill väl ingen ha? Nej, helst hade jag velat ha långa böjda fina mörka ögonfransar som gör att ögonen bara strålar. Men jag har inte det, och jag tänker inte klistra på lösögonfransar varje dag för det heller.
*Mina lår går ihop, min mage putar ut, jag har korta ben men lång överkropp.
När jag var liten brydde jag mig som tusan över hur jag såg ut. Tills jag insåg att jag är jag, och jag tänker aldrig sluta vara det. Alla har sina brister, men det är dom man ska visa! Fan vad tråkigt det hade varit om alla gick runt som Victoria Secret modeller.
Jag vet att det är väldigt många barn/unga som läser min blogg. Och jag vet att alla har tittat sig i spegeln och varit missnöjd med något. Många kanske har fått elaka kommentarer. Livet blir bättre om man inte skäms för hur man ser ut. Trust me.
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget | Modell & Porträtt | Självporträtt | Tankar | Vardag |
Snart en månads frånvaro
| Länk till inlägget | Modell & Porträtt | Självporträtt | Tankar | Vardag |
Snart en månads frånvaro
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-02-20 | 12:59:51
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-En bild från ett hem där jag syns, får stöd och är omtyckt.
Ibland går jag in och tittar på statisktiken, tror att den ska ligga på noll. Men det är förvånadsvärt många som varje dag går in och tittar om jag har uppdaterat, det är sjukt!
Jag är så jävla oinspirerad så det bara skriker om det. Ingenting är kul att fota längre. Jag vill bara få bort den här dumma snön och få lite färg på tillvaron!
Visst är det några som bryr sig om jag ska fortsätta blogga eller inte... men det är inte många. Who cares about this shit?
Jag har ändrat designen lite som ni ser. Vet inte ens om jag blev nöjd, ser skitliten ut på headern och som en helt annan person på profilbilden.
Nää, jag funderar fan på att ge upp!!!
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget | Tankar |
Oro
| Länk till inlägget | Tankar |
Oro
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2012-01-08 | 01:53:37
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
-Jag är helt ärligt skiträdd.
Jag kan inte sluta tänka på skolan. Jag känner redan nu att jag inte kommer klara det. Jag kommer falla tillbaka nästan kusligt lätt. Går jag inte på en måndag blir det så att jag inte går resten av veckan. Det ekar i huvudet på mig att jag redan har failat på en kurs för att jag inte varit på en enda lektion, och det va ändå ett estetiskt ämne. Om jag inte går på ett ämne som jag tycker är kul, hur fan ska jag då klara resten?
Kan man få hälp för det här? Jag vill av hela mitt hjärta gå och prata med någon. Psykolog typ. Jag måste få ut allt jag har inom mig, komma fram till saker, inse saker, börja ta ansvar! Men ni fattar inte hur rädd jag är...
Jag har alltid varit skiträdd för att prata med folk, inte så att jag är blyg och inte i vanliga sammanhang. Nej, utan prata med någon om allvarliga saker, som skolan och mitt liv. Om nån ringer som jag förstår vill prata med mig om något jag är rädd för att ta upp så svarar jag inte. Jag låter det bara ringa. Skulle nån "tvinga mig" att prata med nån så sitter jag bara tyst, låter den andra personen prata och tittar mest ner i knät och önskar att jag bara hade styrkan att springa därifrån. Det låter som om jag är jättefeg och värsta blyga människan. Men somsagt, det är bara när jag sitter i ett rum, med en annan person och pratar om något jag inte vill prata om. Men som jag ändå vill prata om...
Fan också!! Jag måste klara det här! Jag måste klara av skolan!! Varför vill ingen hjälpa mig? Eller joo, klart folk vill hjälpa mig. Kanske ska ändra på frågan.. Varför tar jag inte hjälp av nån? Nån som kan och vet vad han/hon gör. Vart hittar man en sån person? Som vill hjälpa mig, lägger nästan sin själ i att hjälpa mig. Vart fan hittar man en bra psykolog???
Kommentarer (2)
| Länk till inlägget | Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
| Länk till inlägget | Tankar |
Jag klarar inte det här länge till
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2011-11-23 | 00:51:05
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget |
Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
- Varför inte bara tummen upp?
Mitt hår är en enda tova, och smutsigt. Kan inte sova. Inläggen här blir jämt publicerade på natten, så tråkigt! Jag kommer aldrig ut i dagsljuset. Om jag bara visste vad som gick snett. Varför kan jag aldrig ta mig upp på mornarna? Och varför kan jag aldrig förmå mig att ta mig till skolan? Jag vill ju dit! Känns som om jag kommer längre och längre ifrån mina vänner där.
Känns som jag har en massa stora stenar i magen, och en stor klump i halsen.
Kommentarer (8)
| Länk till inlägget | Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
| Länk till inlägget | Tankar |
I'm not strong enough and I'm tired of pretending that I am!
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2011-11-14 | 01:57:29
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget |
Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Känner mig riktigt jävla skit just nu. Hatar att jag måste tänka på vad jag skriver. Ibland tror jag bara att jag sitter och skriver för mig själv, att ingen kommer läsa. Men det är så många som jag aldrig trodde skulle läsa min blogg som läser! Det är galet! Och nu tappade jag bort mig i vad jag skulle skriva...
Jo! Prata i gåtor när man bara vill skriva ut allt. Få ut alla känslor, all besvikelse och ilska. Jag börjar få nåt hörselfel eller nåt. Misstolkningar på allt. Nej, men jag bara känner att jag inte pallar mer. Måste alltid välja hela tiden. Ska jag visa att jag är ledsen eller inte? Ska jag välja film/tv eller foto? Ska jag skriva det här eller radera mening för mening?
På min förra blogg på devote skrev jag ALLT. Jag skrev skit om min syster, mina föräldrar, mitt ex. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte, bara jag fick skriva av mig. Men nu! Nu är jag så rädd att såra nån, att jag sårar mig själv istället. Jag gör inte illa mig själv alltså, men ni fattar vad jag menar. Jag måste tänka på varenda mening jag skriver. Hur kommer jag framstå om jag skriver såhär? Vem kommer ta illa upp? Vilka kommer tycka att jag tycker synd om mig själv?
Jag vill skriva vad jag tänker på. Sen om ni tycker att det är intressant eller rent av patetiskt struntar jag i. Jag känner mig så tom, men ändå vill jag bara gråta eller varför inte skratta åt hur dum jag är?
Jag vill få response på det jag gör. Det kan ju vara bra att veta, att om jag inte får några kommentarer på nånting som jag vill ha kommentarer på, kan det ta flera dar innan jag vill skriva om vad som händer i mitt liv igen. Det är ändå över 100 pers som läser, men sjukt få som skriver nåt.
Det va inte ens det här jag skulle skriva om från början, fingrarna skriver av sig själva, okej?
Men slutsatsen är: Jag är skitförbannad, men vågar inte visa det. Jag är gråtfärdig men vägrar släppa ut tårar. Jag har så sjukt många känslor men ändå så jävla tom.
Rörigt inlägg. Men jag trycker på publicera ändå.
Kommentarer (3)
| Länk till inlägget | Tankar |
Beslutsångest
| Länk till inlägget | Tankar |
Beslutsångest
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Skrivet: 2011-11-12 | 01:46:59
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
ARKIV
-
2017:
10
-
2016:
1
2
3
5
7
8
10
12
-
2015:
1
2
3
4
5
6
7
9
10
12
-
2014:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2013:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2012:
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
-
2011:
6
7
8
9
10
11
12
LÄNKAR
ADD-blogg
Facebooksidan
Instagram
Portfolio
Bloglovin'
BLOGGPORTALER
-SNABBINFO-
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.
Foto eller film/tv? Det är frågan jag ställer mig nu varje minut som går. Jag har inte ens en magkänsla och jag bygger upp mer och mer panikkänslor.
Kommer ni på fler bra och dåligt om att gå foto eller film/tv så kommentera gjärna. Och kommentera och säg vad ni tycker att jag ska gå. Är jättemega tacksam om ni hjälper mig! Så från botten av mitt hjärta: Kommentera eller smsa mig eller vad som helst och säg vad jag ska välja!!!
- 2017: 10
- 2016: 1 2 3 5 7 8 10 12
- 2015: 1 2 3 4 5 6 7 9 10 12
- 2014: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
- 2013: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
- 2012: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
- 2011: 6 7 8 9 10 11 12
Josefine Hellgren, 20 år.
Bor i Stockholm.
Fotograf.
Kontakt: [email protected]
Copyright © 2011-2015 Josefine Hellgren. All Rights Reserved.