Gaah! Det händer igen! När kan jag nånsin bara vara en normal människa? Lägga mig i tid och komma upp tidigt så man får vara med om dagen.

Jag menar, jag gömmer mig i datorn. Kan sitta och redigera bilder, titta på redigeringstips, läsa bloggar, titta på bilder osv i timmar. Tiden bara flaxar iväg medan jag har ögonen på datorskärmen.

Igår rev vi kaninburen. Åh, det kändes i hjärtat.. Den tiden är verkligen slut nu. Och när jag tittar ut genom arbetsrumsfönstret ser jag bara en kal jordplätt.

Tänker på Anna också. Vilken jävla idiot jag har varit. Och hur barnslig jag var som bara gjorde det värre än va det va. Vi går inte i 7an längre. Vi är unga kvinnor som borde kunna hålla ihop ett vänskapsband. Men tydligen är jag för svag för sånt.

Äsch. Ni har ingen aning om vad jag pratar om iaf..

Det är så lustigt. Jag glömmer ibland att folk faktiskt sitter och läser det jag skriver. Jag har inget att berätta längre, för när jag öppnar min mun så får jag svaret: Ja vet, jag läste det på din blogg..

Och ibland undrar jag om det bara är folk jag känner som läser. Det är det bergis. Men jag är tacksam för det. Det ska ni veta. För jag har otroligt svårt att uttrycka mig. Det blir alltid fel. Jag kan till och med börja stamma ibland, och så fort nån jag inte känner till 100% tilltalar mig börjar jag rodna. Jag vet inte om det syns, men jag blir alldeles varm över bröstet och om kinderna.

Jag intalar mig själv om att jag har självförtoende, att saker inte är pinsamt eller jobbigt. Men det är som om min kropp reagerar, inte det jag har i skallen. För jag tänker verkligen så intensivt ibland att jag är värd nånting. Att jag är bra. Att jag inte är ful.

*Pust* Varför skriver jag egentligen? Ingen lär ju stanna när jag skriver av mig såhär.

Varför hoppas jag att allt kommer bli bra varje kväll medan jag håller om mina knän?

Jag är så avundsjuk på min syster. Det är nog därför jag gick ner för att skriva av mig från första början. Jag sa att jag kommer ha min långklänning på vårat kusinbarns dop. Självklart skulle ju hon också ha det. Åh jag blir så trött. Sånna smågrejjer! Kanske lite dubbelmoral detta då jag nyss skrev att jag är bra som jag är, men jag är inte nöjd med allting på mig, thats it liksom. Madde har världens snyggaste ben, och hon ska ha långklänning, jag vill dölja, hon vill bara följa trender. Är jag en dålig syster? För jag vill inte vara det. Men vafan! Jag blir ju så svartsjuk när hon är så perfekt! Hon har liksom allt. Sjukt jävla bra kompisar, hon går i en assnygg skola, hon får massa pengar från att sitta barnvakt, gåvan att vara bra med barn, alltid föräldrarna på hennes sida, rolig, pratglad, snygg och smal. Vi är rätt upp och ner, helt olika är vi.

Spara & publicera? Ja, vafan. jag lär väl ångra mig imorgon. Men för varje sånt här inlägg lär ni känna mig djupare. Ni som nu har kommit hit.