-Nära att ge upp.

Jag är inte så bra som jag vill vara på att fota. Jag har inte kommit så långt som jag vill komma och vet inte om jag någonsin kommer göra det. Med gråten i halsen tänker jag på att ge upp. Jag vet att jag inte kommer det, men tanken har ändå kommit in i mitt huvud. 

Jag vill fotografera människor, och inte i nån jäkla studio uppradade, utan utomhus. Jag vill fotografera bröllop, dop, syskon, familjer, kompisar, par, porträtt, bal, student, småbarn, barn, modeller. 

Jag vill fotografera skratt och lycka. 

Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas. Jag är perfektionist och är otroligt sällan riktigt nöjd och stolt över en bild. Alltid är det någonting som hade kunnat vara bättre. Skärpan kanske är lite fel, ljuset kanske inte är vad jag var ute efter, bilden kanske blev för brusig eller helt enkelt för platt och tråkig. 

Jag känner mig som en förlorare. Jag lägger ner halva min vakna tid till att ta bilder och ordna dom. Och jag får inte ett skit för det. Inte ett öre får jag. För jag vågar inte ta betalt. Jag vet att jag måste men jag känner mig... elak. 

Jag vill starta ett eget företag, ha en snygg sida med min portfolio, info om mig och en perfekt prislista. Men jag vet inte hur, och jag vet inte om jag är redo. 

Blir så arg när jag ser usla fotografer, som verkligen på riktigt kallar sig fotografer, som lurar människor på pengar när bilderna inte är särskilt bra... Allt handlar om pengar. Har du pengar kan du köpa vilken proffskamera som helst, vilket enormt objektiv som helst och hur många blixtrar som helst. Men har man det inte i sig så blir det aldrig nåt jag blir imponerad av ialla fall. 

Jag är arg, förvirrad, orolig och ledsen. För jag vill till toppen (löjligt va?) men vet att jag aldrig kommer att klara det. 

HELVETTE OCKSÅ!