Nu kommer jag skriva långt. Typ jättemega långt. Om livet eller vad fan som helst. Jag bara måste skriva av mig. I denna sekund är klockan 04:48:59. Jag har just sett "jag saknar dig", filmen om två tvillingar där den ena omkommer i en bilolycka. Jag grät mest hela tiden. Jag har ingen tvilling. Men jag har min syster, Madeleine. Hon betyder mer för mig än hon någonsin kommer att ana. Jag gråter ännu mer när jag tänker på vad som skulle hända om hon dog. För det kan hända. Det kan faktiskt hända! Vi är så lika men ändå så olika. Men det är vad hon betyder för mig som räknas. Tror jag.

Flera gånger i veckan säger vi exakt samma sak i samma ton och lika långt, ibland är den en låttext, ibland är det ett svar, ibland är det efter att vi har varit tysta i flera minuter. Med henne kan jag vara mitt fulaste jag, mitt mörkaste jag, mitt kanske riktiga jag för stunden och tro mig, hon kan vara sitt! Det är härligt på något vis, att vara galen med någon man känner sig 110% trygg med. Hon tycker inte att jag är löjlig. Eller det kanske hon gör? Vad vet jag. Mycket vet jag om henne, men inte allt. Det jag vet är att jag älskar henne så jävla helvetes mycket. Det skär i hela mitt hjärta, som om någon öppnat upp bröstet på mig och tagit en rostig kniv och huggit i hjärtat, när jag ser henne gråta. När hon är riktigt riktigt ledsen. Jag klarar inte det alltså. Men inget skulle vara värre än den smärtan om hon togs ifrån mig. Någonsin. Det hade jag fan aldrig pallat. Jag kände igen mig i filmen så det var läskigt. Om jag skulle förlora Madde skulle jag reagera precis likadant. Just nu ligger hon och sover i rummet intill. Några år till så bor vi inte i det här huset mer, vi bor inte vägg i vägg med varandra längre. Vi kommer inte ha galna kvällar där vi ligger i soffan och skrattar ihjäl oss längre. Men. Hon kommer fortfarade att finnas. Väl? Jag får hoppas det. Jag skulle nog inte klara av att se någon i min omgivning dö. Alla är en del av mig, och skulle de dö skulle jag också dö lite tror jag. 

Nu säger min dator att klockan är 5. Ja, min dator pratar varje hel timme. Men trött är jag inte. 

Det är en sak jag undrar. Hur kan man hata någon som man älskar så mycket? Eller kanske inte hata, men vara riktigt arg... Det har hänt mig så många gånger. Jag har använt det ordet så mycket mot de jag älskar. Jag har varit ond. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag menade det inte! Jag hatar inte! Jag var bara lite för arg. Jag blir det när någon inte förstår mig, ser mig, och mina signaler. När folk inte fattar att det räcker. För minsta lilla kan jag bli sur, oftast är det såklart Madde som drar det över gränsen, vem annars? Hon är ärlig, inte ett dugg rädd att säga vad hon tycker, även fast hon vet konsekvenserna. Det blir jag arg på. Hon är den ärligaste människan jag känner. På gott och ont. Hon vågar stå upp också. Vi står upp för varandra, tolerarar inte allt, vi står liksom sida vid sida. Det är fint. 

Konstigt att skriva såhär. Om sin syster. Jag känner henne på en sån djup nivå, men inte på ytan på något vis. Eller är det tvärtom. Jisses, alla dessa frågor.

Vi är så lika men ändå så olika. Det är verkligen så! Vissa tycker att vi ser lika ut, andra tycker att vi är helt olika. Hon är lång och smal, jag är kortare och större, hon har klotrunda ögon, jag har mer ovalformade, som en citron. Jag har blåa ögon, hon har mer mörka. Hon är smart, duktig i skolan, det hade jag också varit om jag hade gjort mina uppgifter och kunnat koncentrera mig på lektionerna. Hon har skitsnygga ben (!!) det kan jag lova att jag inte har. Hon är duktig på att prata, jag är bra på att hålla tyst. Hon har stil, något helt eget, jag har hellre på mig något bekvämt. Hon är lik mamma. Jag är lik pappa. På insidan är vi mer lika. Men vad spelar det för roll? Hon är min syster. Lillasyster ska läggas till. Och faan vad jag älskar henne. 

Och nu säger min klocka att hon är 6 på morgonen.